Det finns nog inget så sorgligt att komma hem till som ett folktomt kollektivet.
Eller jo. Att komma hem till ett folktomt kollektiv utan att ha sin iPhone i fickan.
Hen lämnades på akutmottagningen vid lunchtid. Jag vet ingenting om hur hen har det. Bara att det skulle bli operation och att de hör av sig. De sa att det var ovanligt med iPhones som blev sjuka. Sällsynt, så experterna var få. Det bådar inte gott.
Alltså går jag och lägger mig. Snyftar, hulkar och gråter mig till sömns. Men inombords, där finns hoppet om en återförening...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar