Herman och jag.

Igår gjorde jag något så ovanligt som att gå ut på "jobbmiddag" med bland andra min chef och en styrelseledamot som vi kan kalla Herman. Han heter inte alls Herman, men han tillhör den ålderskategori som närmast kan beskrivas med det namnet.

Jag och Herman känner inte varandra särskilt väl, fast vi har alltid haft en vänlig ton och någon typ av "kontakt". Gott så, inga konstigheter. Under middagen hamnade vi i samspråk rörande ditten och datten. Mest uppdaterade jag honom i VM-resultaten genom min smidiga supertelefon. Därefter blev vi genast mer förtroliga och jag berättade varifrån jag har mitt ursprung. Det hördes inte alls enligt Herman, och han är enligt egen utsago en hejare på att avgöra dialekter. Mina vokaler var inte alls som de borde, möjligen kunde mina sche-ljud ge en ledtråd - fast det var långt ifrån självklart.

- Du låter ju som en hallåa från 50-talet!, utbrister han till slut.
Jag skrattar och säger att jag tar det som en komplimang.
- Det är jag inte säker på att du ska, ler Herman bakom vinglaset varpå jag skrattar ännu högre.

Herman och jag kommer bli goda vänner, därom är jag övertygad.

/GTG